Sommar och sol
..har vi beställt. Äntligen dagen med D. Det verkar som det blir semester i år också. Redan idag faktiskt.
Har fått i uppgift att vara lat.
Lovar.
Ett glas rosevin i soffan. Blir det bra ?
Faser i barnens liv ( svår)
Att vara mamma är inte enkelt. Att vara mamma till en tonåring är ....turbulent. Om ni förstår.
Visst är det lite charmigt när han kaxar till sig och jag ser att han kämpar frenetiskt med att leta upp den där saxen att försöka klippa navelstränget till sin käre mor med.
Visst ska det tänjas och stretas, det tar tid att skapa avstånd när man suttit ihop så tätt.
Så länge.
Och ja jag vet, det är en naturlig process. Ingen personlig vendetta.
Men ibland kan även ett mammahjärta svida av kritiken.
Jag är inte bara tonårsmamma och sjuksköterska, jag är också PINSAM.
Ungdomlig och rolig är mer min beskrivning. Och retro förstås. (Eh går det ihop ? )
Men barnen håller uppenbarligen inte med.
- Så här är det ngr år sedan vänder det, tröstar vännerna som överlevt denna fas i föräldraskapet.
Till vänner som ber om råd med hur man sätter gränser för sina tvååringar har jag bara ett svar:
- Bestämt och ganska hårt. Har du inte börjat då så är det liksom nästan omöjligt sen.
Om er strid handlar om godis på ICA och du tycker det är ett övermäktigt beslut så är det ingenting om när ni ska strida om tider, skola, pengar och ansvar när de är 14...Önskar jag hade vetat då det jag vet nu.
Jag inser att även en mamma måste släppa efter lite för ett ge lite avstånd.
Så där står vi på varsin sida och drar i repet fram och tillbaka. Släppa lite sakta i taget, vara ständigt beredd att behöva hala in det lite igen om det behövs. Verka på avstånd. Inte enkelt. Alls.
Men oj så underbart när de efter en konsert med 15000 svartklädda rockare och en volym som vilken döv som helst inte skulle kunna undgå höra kryper upp i soffa och säger - Min mamma.
Ja, Din Mamma.
Visst är det lite charmigt när han kaxar till sig och jag ser att han kämpar frenetiskt med att leta upp den där saxen att försöka klippa navelstränget till sin käre mor med.
Visst ska det tänjas och stretas, det tar tid att skapa avstånd när man suttit ihop så tätt.
Så länge.
Och ja jag vet, det är en naturlig process. Ingen personlig vendetta.
Men ibland kan även ett mammahjärta svida av kritiken.
Jag är inte bara tonårsmamma och sjuksköterska, jag är också PINSAM.
Ungdomlig och rolig är mer min beskrivning. Och retro förstås. (Eh går det ihop ? )
Men barnen håller uppenbarligen inte med.
- Så här är det ngr år sedan vänder det, tröstar vännerna som överlevt denna fas i föräldraskapet.
Till vänner som ber om råd med hur man sätter gränser för sina tvååringar har jag bara ett svar:
- Bestämt och ganska hårt. Har du inte börjat då så är det liksom nästan omöjligt sen.
Om er strid handlar om godis på ICA och du tycker det är ett övermäktigt beslut så är det ingenting om när ni ska strida om tider, skola, pengar och ansvar när de är 14...Önskar jag hade vetat då det jag vet nu.
Jag inser att även en mamma måste släppa efter lite för ett ge lite avstånd.
Så där står vi på varsin sida och drar i repet fram och tillbaka. Släppa lite sakta i taget, vara ständigt beredd att behöva hala in det lite igen om det behövs. Verka på avstånd. Inte enkelt. Alls.
Men oj så underbart när de efter en konsert med 15000 svartklädda rockare och en volym som vilken döv som helst inte skulle kunna undgå höra kryper upp i soffa och säger - Min mamma.
Ja, Din Mamma.
