Always on the bright side of life
Min älskade mormor, om det fanns ett nobelpris i att se livet från den ljusa sidan så känner jag ingen annan människa som skulle vara mer välförtjänt av det än du.
Jag: Hej Mormor hur gick det hos optikerna idag ?
( Mormor har fått väldigt svårt att läsa sina älskade böcker på sistone)
Momor :Jo tack det gick bra, de tror jag har fått gråstarr och kanske måste operera. I värsta fall blir jag kanske blind.
Jag: Men oj !!!!!!!!!!!
Mormor : Men jag tänker så här: Om jag blir blind vid 86 så är det väl inte hela världen, jag har fått se så mycket och tänk på dem som har varit blind hela livet. Jag är tacksam för min tid.
Så säger bara en mycket vis och klok kvinna.
Min älskade mormor.
Försäkringskassans favvo?
Till er som tror att virusinfektioner blir färre när barnen blir stora.
Glöm det.
Fyra dagar i skolan räckte.
Nu är vi Familjen Halsont och har redan börjat knapra sjukdagar..
wrooom
Jag och pojkvännen , som numer kan rubriceras som blivande sambon, har fått en lägenhet.
Ja fått och fått, vi skriver på ett kontrakt som innebär att vi får låna den för hutlös dyr hyra är väl en mer korrekt beskrivning.
Jag rusar genast iväg till närmaste butik med ett hav av urval av soffor. Planerar, vrider och vänder in i minsta detalj.
Tom en köksförvaringsserie på IKEA får adrenalinet att rusa. Det är så skööönt med nytt.
Med samma frenesi som jag inreder (mentalt ännu ) så planerar han bilinköp.
Vad hände liksom?
Kan tilläggas att vi redan har bil. Båda två.
Finns det ngn regel om att man måste skaffa större bil för att man får en större lägenhet?
Eller är det biologin som spelar oss ett spratt ?
Liten blir stor
Inte nog med det.
Han börjar i en ny skolan.
Inte heller nog med det.
Han känner inte en själ i den nya skolan.
Mammahjärtat bultar och värker när han står där ensam på skolgården.
Tänk om han inte får kompisar ? Om alla barnen är elaka mot honom ? Om han är jätterädd och jätteensam ?
Barnen är i nya klassen ngr timmar, sen ringer han.
- Mamma får jag ta med en kompis hem idag?
En sten faller från mammahjärtat med ett brak. Tror det blev ett hål i asfalten där jag stod.
En mysig shoppingtur
Skoldags och tonåringens i våras nyinköpta jacka är lika osynlig som mina muskler.
Vi beger oss till Shoppingcentrat La Grande. Jag skojar inte , det som visas på TV reklamen, tre våningar högt och minst ngr kilometer brett. Efter en timme som bestått i att mamman springer runt och sliter i alla svarta( allt annat vore otänkbart) jackor och frågar glatt :
-Men den här då ? Den är väl tuff ?
Tonåringen har bestämt sig för att frysa hjäl i höst. Han vill abolut ingen jacka ha och jag kör Rousseus metoder och låter han vara utan, ta konsekvenserna av kylan liksom.
En timme och 15 minuter innan centrat stänger ( tror vi) låter jag killarna gå till favvoaffären.
Japp - Games.
-Ses om fyrtiofem minuter då ,men ha koll på tiden för mamma har ingen mobil....
Just det. Har sista två veckorna försökt att låta bli mobilen. Jag menar folk klarade sig utan förr i tiden.
Man bestämde helt enkelt tid och plats och höll sig till det.
Efter femton minuter stänger hela centrat ned( ska kolla skyltarna nästa gång) . Då kan man ju tro att mina fiffiga barn kunde räkna ut att de skulle gå till avtalad plats. Problemet var bara att vi hade olika uppfattning om vad som var avtalad plats.
Jag lovar, 30 minuters sökande i centrat La Grande kan göra vem som helst stressad.
Kanske har de blivit inlåsta på Games? Eller på kundtoaletterna? Eller på Claes Ohlsson, där vi skulle ses?
Ser framför mig att jag måste ringa ( haha) vaktbolaget och be dem dyrka upp upp låset till classes affär.
Inser plötsligt hela vitsen med mobilen och det framstår ofattbart att människor kunde ha hand om barn utan dessa gudavälsignade teknikprylarna.
Hittar en man som städar på centret:
- Vet du var det finns en mynttelefon ?
- Jasså,finns inga ?
VEM tog bort mynttelefonerna ?????
Men städaren ängeln plockar fram sin egen mobil ur fickan och säger :
- Men du kan låna min !
Underbara människa. Äntligen får 45 min galenskap ett slut.
Hur man kan blanda ihop Phonehouse med Claes Ohlsson är fortfarande en gåta.
Tonåring....
En ny företeelse har blivit populär i vårt lilla hem.
Att bajsa läääänge. Utrustad med tidningar.
Behöver jag nämna att det skapar en viss irritation när vi har en toalett ?
Jag har iallafall utfärdat straffkommendering i form av avdrag på månadspengen för den som lämnar toastolen....hm..otvättad, om jag säger så.
Vid rengbågens slut
Tillbaka till dem som väntade, mina fina !
Varje resa till det norska sjukhusen ger mig en lärdom, om min rikedom.
Jag får se så många ensamma och trasiga människor, utan hopp och i förtvivlan.
Jag bestämmer mig för att bli bättre på att räkna mina skatter och min rikedom -
de människor som älskar mig för den jag är.
Varför finns så många ensamma människor, frågar du.
Kanske för att vi inte ser varandras insida,
för att vi ibland glömmer att oavsett vad vi som betraktare ser utifrån så finns därinne
en människa. Precis som du och precis som jag.
Ensam ær stark??
Så kæns det att veta att jag idag gør mitt sista 15 timmarspass.
Inte før det att jag inte trivs med sjælva jobbet. Eller kollegorna.
Efter åtta resor hit så kænner jag både dem och sjukhuset ganska væl.
Inte heller ær det før att mitt boende ær ett unket sunkigt rum med en køksvrå som jag inte vågar laga mat i.
Risken før matførgiftning skulle vara alltfør stor.
Inte heller før att sjukhuset ær om møjligt sunkigare æn mitt rum.
Jag har vant mig vid 70t-als inspererade færger. Orange, vinrøtt och brunt i en surrealistisk blandning.
Inte heller før att maten ær rent ut sagt kass.
Problemet måste vara ( detta har jag kommit fram till efter att ha gjort detta i fyra års tid) att man ær ensam.
Jag omges av massor av mænniskor hela dagarna. På arbetet. Dærutøver ær jag ensam.
Rummet står tomt och mørkt nær jag kommer hem. Inga barn , ingen pojkvæn eller ngr vænner.
Det kommer inte an på var man befinner sig utan vilka man omger sig med.
Livet utan sina næra och kæra blir ihåligt.
Med det sænder jag en tanke till alla ensamma mænniskor jag møter i mitt arbete.
Till alla dem som inte har någon som væntar på dem.
Øverdos
Du vet att du tillbringat letalt antal timmar på ett norskt sjukhus nær du....
...tycker att risgrynsgrøten som serveras på lørdagar- kall och med skinn på- ær veckans højdpunkt.
Både smak och næringsinnehållsmæssigt.
... ser dig sjælv i spegeln och blir skraj. Øgonen røda av torr sjukhusluft och huden blekare æn den mest anemiske patienten du just vårdar på avdelningen. Som får blodtransfusioner.
...børjar tycka att lukten av diverse kroppsvætskor som slår emot dig nær du kommer till arbetet, tillsammans med 30 graders værme utan den minsta luftcirkulation , børjar kænnas helt naturlig, och Gud førbjude, riktig behaglig.
...blandar ihop lækarna med patienterna.
...och frågar om lækaren blivit utskriven på ronden.
...inser att de enda mænniskorna du sett de sista två veckorna har likadana klæder som dig sjælv. Helvitt. Och du børjar tvivla på om du jobbar eller ær inlagd på avdelningen.
...mærker att det faller sig naturligt att prata norska med kollegorna.
...ætit frukost, lunch och middag. De senste två veckorna.På sjukhuset.
...inser att patienterna undrar om du bor på sjukhuset.
...ser att de senaste 20 uppførda jounaldokumenten på patienten har samma signatur. Din.
.
.
